Vita sidor Polen

[HPSA] Hackande förhandlingar: Sverige, Finland, Åland, vinterkriget och statsunionen som aldrig blev.

2015.10.12 15:44 vonadler [HPSA] Hackande förhandlingar: Sverige, Finland, Åland, vinterkriget och statsunionen som aldrig blev.

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för Historia På Sweddit Anbefalles.
Idag ska det handla om de hackande svensk-finska förhandlingarna, både om Ålands försvar, under vinterkriget och om en statsunion efter vinterkriget.
Under Krimkriget 1853-56 då en brittisk eskader (med en fransk infanteridivison med belägringsartilleri ombord) förstörde den ryska fästningen i Bomarsund på Åland. I fredstraktaten bekräftades Åland som en demilitariserad zon - under fredstid fick inga militära installationer byggas och inga soldater uppehålla sig på öarna.
Detat var förstås något både Finland och Sverige oroade sig för - eftersom Finland tagit över ansvaret för Åland och lovat följa de gamla traktaten angående dess demilitärisering. Åland var potentiellt besatt av en fientlig makt en kniv riktad mot den mjuka buken på både Finland och Sverige.
Redan 1918 landsattes en bataljon ur I2 Göta Livgarde på Åland för att hjälpa till att avväpna de omkring 4 000 ryska soldaterna på ön i fruktan för att dessa skulle svära trohet till Sovjet. De svenska soldaterna återvände efter två månader när tyskar ur Östersjödivisionen, där på finska regeringens officiella inbjudan, tog över.
Under 1920-talet fördes samtal mellan Sverige och Finland om ett gemensamt försvar av Åland i händelse av krig, och en särskild eskader ur flottan och avdelning ur armén formades och tränades för att föras över till Åland och där raskt bygga försvarsverk.
Det fanns flera problem i relationerna mellan Finland och Sverige. En av dem var språkfrågan - finska nationalister önskade att finska skulle vara landets enda språk, medan den traditionella svensktalande eliten gärna såg över Östersjön för stöd i inrikespolitiska frågor, däribland den ofta infekterade språkfrågan. En del finska nationalister såg därför med stor misstro på Sverige.
Ett annat problem var det finska inbördeskriget 1918 - svenska socialdemokrater, som dominerade svensk politik från 1932 och framåt, hade inga större problem med att den vita sidan vann eller att en svensk frivillig brigad deltog på den vita sidan. Men att omkring 7 300 röda avrättades summariskt och framförallt att 11 600 dog i fångläger skapade stor harm i Sverige. Svenska socialdemokrater var mindre villiga att stödja Finland med detta färskt i minne - en del av de som dött var vänstersocialister och det fanns vid tiden en sådan faktion inom den svenska socialdemokratin.
Ett annat problem som fick svenska politiker att se snett på Finland var Lapporörelsen. Det var en högerradikal utomparlamentarisk organisation som ägnade sig åt anti-kommunistisk agitation och som med tiden radikaliserades till att ta till våld. Vid så kallade 'skjutsningar' kidnappades för rörelsen misshagliga personer (i början mest kommunister och vänstersocialister) och kördes österut till Sovjetiska gränsen, 'där de hörde hemma'. Grov misshandel hörde till skjutsningarna och rörelsen begick åtminstone tre mord under sin mest livliga period 1929-32. Svenska socialdemokrater såg med fasa på hur rörelsen mer eller mindre tolererades öppet ändra fram till den började ge sig på borgerliga finska politiker som den förre presidenten Kaarlo Juho Ståhlberg 1930, då de ansågs alltför undfallande mot kommunismen (man hade misslyckats i första omgången att införa undantagslagar och förbjuda kommunistpartiet). 1932 startade rörelsen ett väpnat uppror genom att gå in med 400 skyddskårister och avbryta ett socialdemokratiskt möte. Man samlade 10 000 man och röster höjdes för att man skulle gå mot Helsingfors (som Mussolinis marsch till Rom), men allt annat än enighet i de egna leden, de borgerliga politikernas fördömanden och fylleri hos ledningen (bland annat Generalstabschefen Kurt Martti Wallenius) gjorde att det hela rann ut i sanden. 102 ledare arresterades och övriga fick återvända hem. Omkring 20 dömdes.
Från 1938 påbörjades nya förhandlingar om ett gemensamt försvar av Åland, i största hemlighet. Men nu började det knaka ordentligt i relationerna. De svenska officerare som reste till Helsingfors för förhandlingarna möttes av Överste (senare Generalkvartermästare och Generalmajor 1939 och 1942 Generallöjtnant) Aksel Airo. I teorin var Överste Airo den perfekta kandidaten från den finska sidan. Han var chef för generalstabens operativa avdelning och sekreterare i försvarsrådet och en av Marskalk Mannerheims närmsta män. Få hade så detaljerade kunskaper i den finska försvarssituationen som han. Han var gediget utbildad vid Saint-Cyr (Frankrikes finaste officersskola) och dessutom känd som en stor patriot och finsk nationalist - med bakgrund av de finska nationalisternas misstro mot Sverige var ett avtal förhandlat av en av dem förmodligen något de kunde acceptera.
Överste Airo, som talade utmärkt svenska, vägrade att använde det språket i förhandlingarna, som fick föras på franska istället. Visserligen var franska standarspråket för diplomatiska förhandlingar fram till 1945 då engelska tog över, men Överste Airo beskrevs i förhandlingarna som arrogant, rakt på sak och allt annat än artigt hövisk. Förmodligen trodde han inte att svenskarna skulle få något godkännande från sin neutrala regering till något verkligt samarbete och att förhandlingarna var ett slöseri med tid. Enligt en källa ska han vid ett tillfälle, då han staplat krav på hög och fått frågan vad Finland kunde erbjuda Sverige i utbyte ha svarat "Vi är inte här för att diskutera vad ni kan få av oss utan vad ni kan ge oss!" Atmosfären har beskrivits som kall och förhandlingarna ledde inte till någonting, trots att Rickard Sandler, svensk utrikesminister var en stor proponent av ett Nordiskt försvarssamarbete.
Man ska inte glömma att det svenska försvaret sedan nedrustningen 1925 var relativt svagt även om det var det starkaste i Norden fanns det många brister. Den svenska statsministern, Per-Albin Hansson hade själv suttit som försvarsminister när besluten om nedrustning togs och var med i den försvarskommission som påbörjade upprustningen så sakteliga 1936, så han var väl medveten om det svenska försvarets skick.
Det är mot den här bakgrunden som man får betrakta det nej som Per-Albin Hansson gav den finska utrikesministern Väinö Tanner när han formellt frågade efter officiellt svenskt militärt stöd till Finland i ett brev den 27:e oktober 1939.
En del säger att ett svenskt ja hade fått Stalin, som var en försiktig opportunist, att backa och aldrig invadera Finland. Andra säger att Stalin räknade med ett svenskt ingripande redan från början, och det var därför som motoriserade och mekaniserade trupper sattes in för att ockupera Finland innan svenskarna hann föra över trupper. Trupper som var mycket illa lämpade för vinterkrigföring i de finska skogarna och som finnarna hemförde stora framgångar emot.
Den 13:e december 1939 bildades den svenska samlingsregeringen och Christian Günther, en opolitisk tjänsteman blev utrikesminister. Finland förlorade en av sina största vänner i den svenska regeringen. Men Günther var också enormt mycket mer populär i Berlin än Sandler varit.
Under hela vinterkriget försökte Sverige få till förhandlingar mellan Sovjet och Finland, vilket i delar av Finland sågs som en kniv i ryggen - istället för att stödja Finland försöker Sverige sälja ut Finland! Sovjeterna var dock envisa och erkände endast sin marionettregering, den så kallade Terijokiregeringen ledd av Otto Ville Kuusinen som satt i badorten Terijoki (en av de första byar Sovjet erövrat) med begränsad kontakt med verkligheten och beslutade om 8 timmars arbetsdag (vilket Finland haft sedan 1918!). Den 29:e januari kom dock ett genombrott. Den sovjetiska ministern (endast stormakter hade ambassadörer till varandra på den här tiden, till mindre länder och mindre länder emellan hade man envojer eller ministrar) Aleksandra Kollontaj meddelade att man var beredd att förhandla med regeringen i Helsingfors.
Den 26:e februari hade finnarna dragit sig tillbaka till sin tredje och sista försvarslinje på karelska näset och anhöll återigen officiellt om svenskt militärt stöd. Sverige sa nej, men planerade att skicka en stor mängd reguljär trupp som 'frivilliga' och deras vapen som 'understöd' varvid de kunde utrustas i Finland och sättas in direkt vid fronten. Den tyska militärattachén i Sverige fick dock nys på dessa planer och från Berlin sattes in högsta tryck för att få Sverige att avstå från planerna. Eftersom de västallierade samtidigt tillkännagivit att de tänkte hjälpa finnarna med reguljära trupper som skulle landstiga i Narvik och åka på malmbanan till Haparanda och sedan vidare in i Finland (och på vägen enligt hemliga planer ockupera malmfälten) ställde Sverige in planerna - att samtliga stormakter i Europa skulle vara fientligt inställda var helt enkelt lite för mycket.
Till slut meddelade Marskalk Mannerheim att fortsatt motstånd bara var möjligt antingen med direkt svenskt ingripande eller för att fördröja sovjeterna tillräckligt för att evakuera så många civila och deras bohag som möjligt till Åland och Sverige. Den 12:e mars skrevs till slut freden på. Finland hade räddat sitt oberoende, men för hur länge?
Redan sommaren 1940 började Sovjet göra framstötar till Tyskland om att de villa 'avsluta den finska frågan' men fick inga entydiga svar. Vid den nya finsk-sovjetiska gränsen genomförde röda armén nästan dagligen provokationer mot de finska gränsposteringarna.
I den här miljön var Finland desperat efter hjälp. Man insåg i Helsingfors att en ny match mot Sovjet var på gång och ville den här gången till varje pris inte så ensam. Den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, mötte den 20:e september officiellt utrikesminister Christian Günther och föreslog en statsunion. Det hela hade redan diskuterats livligt under sommaren, både i press och på lägre nivå, men nu gjordes en officiell framställan. De båda ländernas krigsmakter skulle kombineras till en under befäl av Marskalk Mannerheim och utrikespolitiken skulle skötas helt och hållet från Sverige. Finland skulle ge upp sin rätt att ha en egen utrikespolitik i utbyte mot totalt militärt stöd från Sverige. På så vis hoppades man att kunna få stöd för projektet både i de båda länderna och hos stormakterna, då Sveriges utrikespolitik var erkänt strikt neutral.
Den sovjetiska ministern i Stockholm, Aleksandra Kollontaj var personligen en stor vän av både Sverige och Finland och uppmuntrade till en början förhandlingarna. Men i Moskva sågs en union som en potentiell fiende med siktet inställt på revanschkrig - så hette det i alla fall i de officiella kommunikéerna. Mer troligt var att man ville isolera Finland från Sverige för att kunna slutföra sin erövring.
Sverige ställde dock ett flertal krav på Finland i förhandlingarna. Unionen skulle vara strikt neutral. Finland måste helt avsäga sig alla krav på att återfå de territorier man förlorat och både Sovjet och Tyskland måste vara om inte entusiastiskt så i alla fall inte fientligt inställda. Den 4:e november 1940 meddelade Minister Kollontaj Moskvas motstånd mot planerna och den 6:e december kallades finske ministern i Moskva, Paasikivi upp till Molotovs utrikesministerium i Kreml för att bli informerad om att samtal om svensk-finskt samarbete stred mot marsfreden. Med det punkterades unionsfrågan tämligen effektivt och de desperata finnarna vände sig till tyskarna - som mer än gärna försedde dem med vapen och ammunition ur de byten de tagit i Polen (37mm Bofors pansarvärnskanoner och 40mm Bofors luftvärnskanoner) och Frankrike (hjälmar, jaktplan, flygmotorer, reservdelar, pansarvärnskanoner) samt egna produkter till mycket låga priser och också skickade trupp i civil klädsel för att hjälpa till med att bygga försvarslinjer.
I mars 1941, när sovjeterna insett att tyskarna börjat få stort inflytande i Finland (och kanske också att de hjälpte till att bygga upp den finska armén för ett revanschkrig) kallades Minister Paasikivi återigen upp till Molotov för att bli meddeland om att Sovjet nu inte såg några problem med svensk-finskt samarbete eller till och med en union. Men då fanns redan uniformerade tyska trupper på plats i Finland och det var alldeles för sent.
Så, för att sammanfatta. Från svenskt perspektiv var finnarna politiskt suspekta (inbördeskriget, den vita terrorn, Lappo-rörelsen) och sedan arroganta, krävande, otacksamma och revanschistiska.
Från finskt perspektiv var svenskarna lata, ovilliga att lova någonting, fanns inte på plats när det gällde trots att Finlan blödde och dog som de gjort i fem hundra år tidigare för att skydda Sverige mot ryssen och mesiga mot både Tyskland och Sovjet.
Kort sagt, det gick knackigt, trots mycket god vilja på båda sidor.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]